Lukaspsykologen.se

En psykologiblogg med känsla

Kategori: Testa dig själv

Per Wallroth berättar om mentalisering i tidningen Leva (Testa din mentaliseringsförmåga!)

Begreppet ”mentalisering” verkar bli alltmer välkänt – både inom psykologins värld och för en bredare allmänhet genom artiklar i till exempel DN och SvD. Ett rykande färskt reportage om mentalisering kommer i februarinumret av tidningen Leva, i samband med en intervju med Per Wallroth, leg. Psykoterapeut och tillika min kollega på S:t Lukas i Uppsala.

Vad är då mentalisering, kanske några av er undrar. Trots att jag tycker mig veta vad det är så tycker jag det är svårt att förklara begreppet på ett enkelt sätt. Det innehåller så mycket. Mentalisering handlar om hur vi funderar kring oss själva och andra, om vår förmåga att se oss själva utifrån och förstå andra människor inifrån. God reflektionsförmåga + god empati = god mentaliseringsförmåga, kanske man kan säga. Denna förmåga grundläggs i tidig ålder. Hur detta sker är – i min mening – både intressant och viktigt för att förstå oss själva som mänskliga varelser. Graden av mentaliseringsförmåga påverkar hur vi ser på oss själva, kommunicerar med andra och hanterar svårigheter i livet. Väldigt grundläggande, med andra ord. Jag ska förklara närmare.

Upplevelsen av sig själv som en enhet, ett själv, växer fram i ett barns sociala samspel med omgivningen. Ett barn upplever en mängd skiftande, starka känslor och behöver hjälp att ”binda ihop” dessa olika känslotillstånd till en enhet, i förlängningen ett ”jag”. Detta gör föräldern genom sin mentaliserande förståelse. Det innebär att föräldern hjälper barnet att tolka dess inre mentala tillstånd; känslor, önskningar och impulser. För att förstå sig själv och känna sig ”hel” trots sina skiftande känslor behöver barnet själv bli förstått. Barnets upplevelse av vad hon eller han känner och vill blir verkligt för barnet genom förälderns bekräftelse.

Ett vardagsexempel på denna sortens bekräftelse är till exempel när ett litet barn gör sig illa. Tänk dig följande situation: Barnet gör sig illa och börjar gråta. Föräldern närmar sig det ledsna barnet med mungiporna nere och med ögonbryn som rynkas in mot ansiktes mitt – föräldern speglar barnets känsla av ledsenhet genom att i sin ansiktsmimik visa känslan på ett ”överdrivet” sätt. Detta kallas att markera känslan och det signalerar till barnet att det inte är förälderns egen känsla som visas. När föräldern kommit fram till barnet lyfter han eller hon upp det i famnen och säger något i stil med ”Ja, jag förstår att du är ledsen älskling, du gjorde dig illa. Lilla vännen, jag ser att det gör ont”.

Barnet lugnas i förälderns famn och lär sig efter upprepade tillfällen att interaktion med andra – få förståelse, empatiskt bemötande och fysisk kontakt – kan lindra inre smärta. Genom att associera sina egna känsloförnimmelser med förälderns markerade känslouttryck blir den egna känslan begriplig för barnet. Allt eftersom föräldern tolkar barnets känslor och önskningar växer det hos barnet fram en förståelse, en reflektionsförmåga, för sin egen inre värld – till exempel hur det känns att vara ledsen och vad som kan få stopp på den inre smärtan. Barnet lär sig sedan att även andra har en inre värld; empatin för andra utvecklas. Denna reflektionsförmåga och empati är grunden för mentaliseringsförmågan. Reflektionsförmågan förfinas sedan i takt med att barnet växer upp, när den intellektuella förmågan och språket utvecklas. I bästa fall lär sig barnet i sin resa mot vuxenvärlden att verkligheten inte är svart-vit; det går till exempel inte att objektivt sett ha rätt eller fel i en åsiktsargumentation utan varje individ har sitt eget perspektiv, sin egen inre värld av känslor och tankar.

Detta kan låta komplext, men den beskrivna mentaliseringen tillsammans med barn sker i princip intuitivt hos de föräldrar som själva mött en god mentaliserande förståelse hos andra – en förälder, partner eller kanske en psykolog – och vågat utforska sin egen inre värld. Alla mentaliserar i någon utsträckning, utefter sin individuella förmåga. Denna förmåga att mentalisera kan även tränas upp och förbättras livet igenom. I Per Wallroths bok Mentaliseringsboken (2010), finns både vardagliga beskrivningar om vad mentalisering innebär och övningar som läsaren kan arbeta med för att stärka sin mentaliseringsförmåga. I och med att denna förmåga växer sig starkare blir det lättare att reflektera över sitt eget beteende, att lugna sig själv istället för att älta och att mer framgångsrikt förstå och kommunicera med andra. Även nyfikenheten inför sig själv och andra växer sig starkare i takt med att man alltmer sällan drar förhastade slutsatser.

Kanske undrar du över din egen mentaliseringsförmåga? Gör testet här nedan för en grov uppskattning. Som vanligt är detta test ingen som helst ”sanning” utan kan endast ge en fingervisning för vilka områden som kan behöva extra tillsyn och träning.

Testa dig själv: Hur bra mentaliseringsförmåga har du?

Fundera och besvara följande sex frågor:

Känner du dig ofta helt säker på vad andra människor tänker och känner?
Upplever du dig ofta som ett rent offer för omständigheterna?
Gör du ofta saker utan att tänka dig för och ångrar dig i efterhand?
Är dina nära relationer väldigt konfliktfyllda?
Har du svårt att stå ut med att vara ensam?
Ägnar du mycket tid åt att älta saker som har hänt i det förflutna och oroar dig för framtiden?
***

Resultat: Om du har svarat ja på minst tre av de här frågorna, så är det mycket möjligt att du behöver jobba med din mentaliseringsförmåga. (Vi behöver egentligen bli bättre på att mentalisera allihopa. Det finns till exempel alltid stunder då vår mentaliseringsförmåga sänks, exempelvis när vi blir arga och upprörda).

Vill du läsa mer om mentalisering? Mer information finns bland annat på www.mentalisering.se eller i följande böcker:

Mentaliseringsboken av Per Wallroth (2010)
Mentalisering – Att leka med verkligheten av Göran Rydén och Per Wallroth (2008)
Mentalizing in Clinical Practice av Peter Fonagy, Jon Allen och Anthony Bateman (2008)

Egen utveckling bidrar till en hållbar och lycklig parrelation (Testa din relation!)

I det moderna samhället finns många frågor kring relationer att fundera kring: Är det viktigt för mig att ingå i en parrelation? Vilken partner behöver jag i så fall och hur ska vi bägge lyckas bli förälskade i just varandra? Och, när relationen väl har inletts; vad behövs för att relationen ska hålla och vi båda ska fortsätta vara lyckliga tillsammans?

Svaren på dessa frågor blir aldrig självklara och det skrivs spaltmeter om detta varje dag. Själv ger jag mig in i relationsdjungeln utifrån en psykologs perspektiv och drar framför allt slutsatser utifrån den forskning som finns på olika områden. Denna forskning är av blandad kvalitet och kvantitet; ibland finns omfattande studier gjorda och ibland består forskningen av ett minimalt nedslag i verkligheten, en slags fallstudie. Oavsett kvalitet kan all forskning lyfta fram intressanta aspekter att fundera, spekulera och forska vidare kring. För att följa upp förra blogginläggets cliffhanger och med ambition att starta ett återkommande relationstema här på bloggen ger jag mig nu på frågan om vad som behövs för en lycklig och hållbar parrelation.

Inte sällan ställs ”den begränsande parrelationen” och ”det utvecklande singellivet” mot varandra. För att parrelationen ska fungera bra så måste den prioriteras före den enskilde partnerns egna känslomässiga och intellektuella behov. Eller? En artikel från The New York Times refererar till aktuell forskning och menar att det finns ett positivt samband mellan individens egna utveckling och en hållbar och lycklig parrelation.

Arthur Aron och Gary W. Lewandowski Jr., professorer i psykologi vid två amerikanska Universitet (Stony Brook, Monmouth), har studerat hur individer använder relationer för att förvärva kunskap och upplevelser – en process som kallas ”self-expansion”. Deras olika delstudier indikerar att människor som upplever att de själva och deras partner har en hög nivå av ”self-expansion”, det vill säga utvecklas känslomässigt och intellektuellt, är mer engagerade och tillfredsställda i sin relation. Egen utveckling bidrar till att skapa en hållbar och lycklig parrelation, och/eller tvärtom.

Är detta förvånande, kan man kanske fråga sig. Ja och nej, säger jag på bästa psykologvis. Ja, för att det går emot klyschan om att en god parrelation byggs på bekostnad av personlig utveckling, där alla kompromisser till slut kväver den individens egna utveckling. Nej, för att det egentligen är rimligt att tillfredsställelse på ett område i livet sprids till fler. När bägge parter tar ansvar för sin egen utveckling och själva mår bra så investerar de också i sin parrelation. Partnerns nya upplevelser, känslor och tankar blir berikande för den andre. ”Self-expansion” verkar således inte vara något som man endast bör ägna sig åt i mån av tid och tillåtelse från sin partner, utan även något att sträva efter i syfte att skapa en hållbar och lycklig parrelation. Dock, tänker jag, så kräver en självutvecklande relation mycket tillit, både ett förtroende för sig själv och för den andre. Kanske är tillit och trygghet till och med en bakomliggande faktor som kan förklara det positiva sambandet mellan egen utveckling och lycklig parrelation? Det är i alla fall inte svårt att tänka sig att det i en parrelation, särskilt i en mer otrygg sådan, kan vara svårt att ge och ta sig friheten till personlig utveckling. Resultatet kan bli att bägge parter i ett par, skrämda av tanken att förlora varandra, klamrar sig fast vid varandra eller kopplar bort närheten till varandra under slagordet att få utrymme för egen utveckling. Balansen där emellan, att samtidigt ha närhet och sin egen individualitet, torde var något  som människan får arbeta med livet igenom.

Vill du testa din ”self-expansion” och din egen relation? Gör Lewandowskis test här nedan. Kom bara ihåg att ett test aldrig kan, precis som en annan människa aldrig kan, berätta för dig ”hur du har det”. Det vet du bäst själv. Även om det kanske är självklart så tycker jag det är viktigt att poängtera detta eftersom tester ibland presenteras som ”sanningen”. Påträngande och fyrkantigt.

Jag återkommer med tema relationer, till exempel om hur vår parrelation idag påverkas utav det som vi lärt oss om relationer tidigare i livet – och vad konsekvenserna kan bli utav detta. Men nu; dags att plocka fram en penna?

Lewandowskis test

Ranka följande påståsenden från 1 till 7 där 1 står för ”Not very much” och 7 för ”Very much”. Lägg därefter ihop dina poäng och läs din relationsprofil mot slutet av testet:

How much does being with your partner result in your having new experiences?
When you are with your partner, do you feel a greater awareness of things because of him or her?
How much does your partner increase your ability to accomplish new things?
How much does your partner help to expand your sense of the kind of person you are?
How much do you see your partner as a way to expand your own capabilities?
How much do your partner’s strengths as a person (skills, abilities, etc.) compensate for some of your own weaknesses as a person?
How much do you feel that you have a larger perspective on things because of your partner?
How much has being with your partner resulted in your learning new things?
How much has knowing your partner made you a better person?
How much does your partner increase your knowledge?
Räkna ihop din poäng och se ditt resultat:
60 och mer — Highly Expansive. You are gaining a lot of new experiences and reaching new goals as a result

of your relationship. Chances are you have a happier, more sustainable relationship as a result.
45- 60 — Moderately Exciting. Your relationship has led to moderate improvements in your life and some new

experiences. But there’s definitely room for improvement.
Mindre än 45 — Low Connection. Your relationship is not creating opportunities that help expand your

knowledge and make you feel better about yourself. Make an effort to share new experiences with your partner!

© Alla rättigheter reserverade. 2010-2022